Att skämmas när man inte orkar med

En vän sa till mig att jag måste börja bestämma hur jag vill leva mitt liv och vad som ska vara viktigt. De första dagarna efteråt trodde jag det kom från en omtanke kring vilka val jag skulle göra gällande karriär och utbildning. Jag fick lite panik och en känsla av att jag inte riktigt räckte till. Trots att jag gör en himlans massa saker så borde jag kanske göra något ännu mer genomtänkt. Ha en ambitiös plan för framtiden.

Efter ytterligare några dagar, när jag insett att en framtidångest inte tjänade någonstans, insåg jag vad min vän verkligen försökt säga. Det hade aldrig handlat om de långsiktiga besluten om vart jag ville vara om tio år - snarare hur jag ville må om tio år. 

Frågan var vad som var viktig i mitt liv på riktigt. Tog jag mig tid till det jag helst av allt ville göra? Hade jag tid till människor som fick mig att må bra och orka längre? Kan det vara så att jag tog åt mig mer än vad jag ville orka med? Kommer jag att orka brinna om tio år..


En pliktkänsla till alla utom mig själv
Jag har känt igen mig ganska mycket i Rebecka Carlssons inlägg om duktig-flicka syndromet. Jag kanske inte hade krav på mig själv, eller från omgivningen, att vara just en duktig flicka. Men visst fanns det en del krav, åtminstone från min egen sida. 

Jag har ett tag kännt en ganska stark pliktkänsla. En känsla att det finns vissa saker jag måste göra, trots att jag inte vill, har tid eller energi, för att jag inte skulle göra människor besvikna. Att jag borde gå på det där mötet fastän jag borde vara hemma och ta en lugn kväll och laga maten själv för omväxling.

Ideellt engagemang är fantastiskt roligt. Det finns så himla mycket att göra, och världen kan verkligen bli bättre på en hel rad olika sätt. Men det är ett problem när vi tror att samhällesförändring är något man måste skapa alldeles själv under sena nätter i lampljuset eller alldeles för tidiga morgnar på ett tåg.

Jag älskar det jag gör, och jag älskar att träffa en hel massa människa som man gör när man åker runt hit och dit mest hela tiden. Jag har fantastiskt många roliga utmaningar i mitt liv som jag inte skulle vilja vara utan. Men samtidigt känner jag mig ofta otillräcklig för att jag inte hinner med allt som jag vill och har planerat. Att jag inte hinner göra allt perfekt.

En hemlighet jag har är att jag vissa dagar bara stannar hemma Jag fullständigt krashar i min säng. Jag gör ingenting annat än att sova länge och kollar på tv-serier. Jag kollar inte ens åt min att-göra lista. Jag bara ignorerar den tillsammans med en massa andra saker och människor.

Sen får jag ångest över att jag inte räckte till just den dagen. Att jag inte satt på ett tåg någonstans där jag kunde göra lite nytta. Inte skrev en debattartikel  eller läste igenom lite handlingar inför ett möte.

Jag är ganska trött på att skämmas för att jag känner att jag inte alltid räcker till. För ingen är perfekt, och inte heller jag. Och vi är alldeles för många som kan hjälpas åt för att jag inte ska hinna ta det lugnt ibland. Och utan att jag känner mig som en svikare som struntar i mina plikter.


Att ta ett steg tillvaka
Jag fick en fin bekräftelse på vikten att ta ett steg tillbaka tidigare i veckan. Det hade ett tag kännts viktigt att lämna över tyglarna över Grön Ungdom Örebro till någon annan. Jag hann inte riktigt med och det var inte så himla kul som det borde vara. Det var läskigt, först nycklarna till lokalen och sedan bankdosan lämnades bort.  Men i torsdags hade tre medlemmar som bara varit med i knappt ett år ordnat en träff. De hade bakat, jobbat hårt får att bjuda in nya människor och det blev en fantastisk rolig kväll. 

Kanske hade jag kunnat få dit några genom att planera en träff på ren rutin. Men kvällen blev helt klart mycket bättre än om jag planerat den själv. De tre  medlemmarna som numera håller i nycklarna och bankkort kan nu göra mer än vad jag ensam hade kunnat göra. De hade aldrig lärt sig hur man ordnar en riktigt bra träff om jag aldrig hade tagit ett steg bakåt, lämnat lite plats åt någon annan. Det kanske inte känns så men väldigt ofta finns det någon annan som fyller upp den plats som blir ledig när man lutar sig lite tillbaka.

Inte bara är det viktigt att ingen ensam person gör för mycket utan alla måste också få en chans att lära sig. Genom att bränna ut människor skapar vi inga rörelser eller förändring, och inte heller om människor aldrig ges chansen att lära sig nya saker. Framförallt lära sig genom att ibland misslyckas.

Kommentarer till inlägget

  1. Isabel W. Sörensen skrev den 15 december 2011 kl. 19.47: Gravatar

    Verkligheten för oss som inte jobbar men alltid jobbar. För egen del är det Grey's Anatomy de dagar då jag stänger av. SÅ BRA att du vågar skriva hur det egentligen är och hur du på riktigt känner Niclas. Jag blir stolt att jag känner dig. Take care. Ring så tar vi en fika. Och inte snackar jobb.

Lämna en kommentar