Manifestation för att hedra offren från Utöya.

Under måndagskvällen anordnade SSU i Örebro län en manifestation för offren för masakern på Utöya. Jag fick chansen att säga ett par ord för Ungdom Mot Rasisms räkning. Du som inte var där kan ta del av mitt tal här: 


Jag har aldrig besök Utöya men händelserna där har berört mig väldigt då jag varit på många sommarläger likt det där. Om en vecka ska jag vara ledare på ett läger. Det är ett läger jag varit ledare på de senaste 6 åren och det har gett mig så otroligt mycket. Läger kan vara bland det finaste och roligaste som finns, människor lär känna varandra, hittar nya vänner och ibland även sin livs kärlek. Som ledare gör man allt för att bygga en trygg gemenskap för de barn och ungdomar som deltar. Väldigt ofta får livet utanför ta en paus och världen där utanför lägret får ta semester. Man är trygg från allt ont som finns där ute.

Tror man.

Att en ensam man med ett stort hat kan ta 86 unga människors liv när de är i tryggheten själv på ett läger med sina vänner. Ja, det förstör den tro vi alla har på att vi är i säkerhet när vi stänger världen ute under några dagar för att åka på läger.

På det läger jag ska till brukar vi vara mellan 100 och 120 deltagare. Jag kan inte ens föreställa mig om 2/3 av mina barn och ungdomar skulle jagas och hänsynslöst skjutas ned. Masakern på Utöya kommer ta lång tid att sjunka in, och vi kommer nog aldrig riktigt förstå vad vi berövats på.


En gång hörde jag en förklaring på hur man kan veta vad ondska är. För Världen med alla dess människor är fantastiskt komplicerat.  Människor med olika bakgrund, olika tankar och olika känslor. Människor som träffas, flyttar runt och blir kära gör världen ännu mer komplicerat. Ondska däremot,  är det som berövar världen på sin komplexitet. Som berövar oss på något unikt och fantastiskt.

Alla de känslor, alla de handlingar som en enda individ bidrar med till världen är enormt många. Varje människa är med och skapar världen. Men när 86 unga personer berövas sina liv, de som var och en är viktig i sitt sammanhang för att göra världen mer komplicerat - i rollen sommen bästa kompis, som familjemedlem eller som en livs kärlek - är det nästan omöjligt att förstå vilken ondska som krävs. Det är inte bara norge utan hela världen som berövats på unga människor som skulle känt, tyckt och gjort massor vilket i sin tur gjort världen till en ännu finare plats.


Så mycket skada och ondska som gärningsmannen i norge åstadkommit skvallrar bara om hur mycket dessa 86 engagerade ungdomar skulle kunnat åstadkomma för att skapa en bättre värld. Och det var därför de var fienden. 

Men det skvallrar också om hur mycket var och en av oss kan åstadkomma genom att kämpa för att göra världen mer komplex. Efter något så traumatiskt och avskräckande som detta får vi inte ge in till tystnaden och rädslan. Tvärtom ska vi engagera oss. Vi ska visa att vi tror på demokrati och att vi inte ger vika för rasismen. För de som vill göra världen mindre komplicerad. Vi ska våga engagera oss


Anders behring breivik må ha utfört terrordåden ensam. Någon medhjälpare vet vi ingenting om. Men vi som läser kommentarsfälten, hänger på internetforum eller på twitter vet att han inte var ensam. På mörka platser, bland annat på internets utkanter och i mörka hål fick hans ideer näring. På nationalistiska och rasistiska forum fick hans sjuka ideer stöd. De idéer som gärningsmannen tycks ha vilat sitt dödande på, är varken nya eller särskilt unika. Hatet mot det mångkulturella samhället, mot muslimer och personer med utländsk bakgrund, mot demokrati och mänskliga rättigheter, det är väl utbrett över hela världen. I det land där det rasistiska framskrittpartiet fick nära 28 procent i senaste valet så får vi anta att han kände ett stöd för sina ideer i samhällesdebatten.


Det viktiga att komma ihåg är att det aldrig är en individ som är problemet. Det är inte terroristen Anders som är problemet och som ska bekämpas. Utan det är rasismen som ide som vi måste motverka. Vi måste motverka att rasismen normaliseras i det politiska samtalet och även  rasistiska partier då de späder på islamofobin och rasismen, vilket vi sett kan få ödesdigra konsekvenser.

Vi alla som samlats här måste ta ansvaret för att se till att Örebro inte är en grogrund för rasism. Vi måste se till att det inte är här i Örebro som de rasistiska ideerna får florera fritt och där människor beväpnar sig för att ge uttryck för sitt hat. Vi måste se till att örebro inte är en plats där rasismen normaliseras och blir något vardagligt. En plats där människor med sjuka ideer får näring av rasisterna i vårt kommunfullmäktige.


För några år sedan när jag tog ställning och blev medlem i Ungdom Mot Rasism  förstod jag på allvar vilket hot samhället står inför från de nationalistiska och rasistiska krafter som finns i vårt samhälle. Denna insikt fick jag när jag för första gången skulle åka på kongress med organisationen. Anledningen till att jag aldrig riktigt fått reda på exakt vart mötet skulle vara slog mig inte förens polisen dök upp på skolan vi höll till. De fanns där för att det fanns en hotbild mot oss som engagerade oss mot rasismen. orsaken att vi höll vår kongress på hemlig ort fastän 90- talet tagit slut, ja det var för att det fortfarande fanns personer och grupper som ville skada oss.

Då kändes det absurt att polisen skulle behöva vakta oss. Idag har jag förstått att man ska vara tacksam. 

Det är ett högt pris som man kan få betala om man engagerar sig och organiserar sig mot rasismen och för mångklturen. Men jag är övertygad om att priset skulle vara ännu högre om vi lät bli. Och det är därför jag hoppas att ni också ska ta kampen mot rasismen.

Det är en kamp vi måste föra utan våld. För problemet finns inte i individerna utan i ideerna. Vi vet att vi fortfarande tycker och tror på detsamma som vi gjorde innan masakerna på Utöya. Det är en händelse som påverkat oss enormt, men vi står fast och kanske ännu mer beslutsamma än innan. Rasisterna kan inte stoppa oss med våld, men vi kan inte heller få dem att tänka om med våld. 

Antirasism på riktigt är att värna om demokrati och det gör man genom ickevåld. Istället för att slå ska vi samtala, istället för att störa ska vi lyssna. Och  då kan vi besegra rasismen!


Tack att jag fick dela denna stund med er!