Ett stängt Europa och när poliser blir terrorister

Efter ett biobesök i den kommunala biografen i staden, på skolbiovisning, då filmen Welcome visades fick jag en stark vilja att skriva lite om asyl- och migrationsfrågor. Framförallt om EUs vidriga flyktingpolitik.

För den oinvigde handlar filmen om en 17-årig pojke som flyr från Irak och som lyckas ta sig genom Europa till Frankrike. Han försöker sedan ta sig den sista biten till England. Filmen visar hur Franska myndigheter gör allt för att göra livet surt för de illegala flyktingar, och de fransmän som visar medmänsklighet. Filmen fick mig att reflektera kring vad det är våldsmonopolet i de Europeiska staterna egentligen används till. 

Jag mindes artikeln jag läst i Sydsvenskan i om Greklands problem med illegala migranter. Grekland har den senaste tiden drabbats av "extraordinära flyktingströmmar" som de grekiska myndigheterna inte klarar av. Lösningen på dessa stora flyktingströmmar, som vi får anta är resultat av de krig som förs i Irak och Afghanistan som många europeiska länder har en hand i, är att vi gemensamt skickar poliser och annan personal för att stoppa dessa flyktingströmmar. 

I EU finns nämligen FRONTEX (eller om du inte vill läsa fikonspråk)som är en EU-myndighet som finns för att bevaka EUs gränser mot omvärlden. Genom överenskommelserna i EU kommer vi, Sverige, tillsammans med andra europeiska länder skicka poliser för att stoppa människor, som flyr undan krig, att komma in i EU. 

Genom regelverk, lagar och överenskommelser blir våra poliser till terrorister. Det blir de som med båtar, helikoptrar och vapen jagar och förföljer de som haft olyckan att födas på fel plats där det blivit krig och elände. Förfölja de som borde fått nog av allt detta för en livstid. För många av oss är det svårt att sätta sig in i den situation som många flyktingar befinner sig i. Att förutom att vara på flykt undan tortyr, förföljelse och krig även behöva fly undan västvärldens gränsvakter, motorbåtar, polishundar och helikoptrar. 

I Sydsvenskans artikeln kan vi läsa att en första grupp från det som kallas RABIT (Rapid Border Intervention Teams, som det fina namnet står för) ska " överlägga med grekiska myndigheter och ta reda på vilken slags utländsk expertis och teknik som behövs." Vad teknik och expertis i detta sammanhang betyder vore intressant att få i klartext. Det handlar knappast om ansträngningar för att ge ett gott och humant mottagande till dessa migranter. Utan i stor sannolikhet sådant som ska hindrar människor att komma in i EU, vilket (gud förbjude) skulle ge dem rätten att söka Asyl. Risken är ju att de då får stanna.

Det är fruktansvärt hur mycket möda som läggs på att med vapen försvara Europa från fattiga, svältande och krigsdrabbade människor från Afrika och Mellanöstern. Det är som om medmänskligheten är helt bortblåst från korridorerna i EU-parlamentet.

Det värsta är kanske hur det sker just nu, men att det i media framstår som ytterst oskyldigt, nästan som att det handlar om att hjälpa människor. Jag fattar inte ens hur rubriksättarna kan använda ordet "hjälpa" i rubriker som beskriver Sveriges deltagande i dessa avskyvärda affärer.

Dubbelfel, och att inte skämta om dålig politik!

Igår kväll kollade jag en stund på Parlamentet på TV4. Det finns nog en ganska väletablerad syn på att det är det bästa programmet för politsk satir vi har i Sverige. Jag är inte längre helt övertygad. Medan jag kollade veckans duell kom jag till insikten att programmet de senaste åren helt tappat sin udd. Konstigt att jag upptäcker det först nu. 

Jag är inte emot att skämta om politik, jag tror egentligen att vårt samhälle har ett stor behov av politisk satir. Åtminstone behöver jag det! Det jag inte behöver däremot är kiss- och bajshumor, vilket det känns som programmet de senaste åren reducerats till. Spydiga och spetsiga politiska skämt har bytts mot billig komik.

Men hoppet är inte helt ute, Jag vill påminna att vi fortfarande har Soran Ismail. Han är den som kommer med armbågar till partier utan rädslan att trampa någon på tårna, samtidigt som han är rolig. Han är helt enkelt den enda som gör sina skämt till politik. Det är egentligen konstigt att vi inte längre riktigt helhjärtat vågar skämta om politik.
Vill vi ha komik kan vi välja att se något annat, något simpelt, men parlamentet är åtminstone för mig lite heligt. De bör fortsätta med att skämta om politik, på riktigt. Inte bara spela politiker som sedan råkar göra roliga saker, säga otippade saker som får en att fnissa lite. Det som krävs är att de rycker upp sig, höjer sina krav. Kanske kan coachen börja ge lite andra tips än att deltagarna ska bete sig som Chaplin.

Visst, det finns många som beskyller Soran Ismail för att gå lite väl hårt Sverigedemokraterna. Men det är fortfarande roligt! Min syn är att alla partier och politiker måste kunna ha en tillräcklig självdistans för att klara av att bli skämtade om. Till skillnad från SD tycker jag att kultur finns för att provocera, att parlamentets deltagare på riktigt började provocera och utmana oss att tänka efter skulle jag glatt ta emot. Det finns för mycket dumma politiska utspel för att inte skämta om det.

Jag vill ta ett exempel från veckans avsnitt när Soran fick frågan "Vad är ett dubbelfel?" svarade han blixtsnabbt "att gå på ett SD-möte iklädd burka!". Jag kan inte hjälpa men det är kul! Det är spontant och det är klockrent. Mer sådant behöver vi. Vi behöver det som ett sätt att politisera samhället. Politik behöver inte vara tråkigt, komik kan också vara politik!

Kanske är lösningen att produktionen bakom Parlamentet gör ett besök hos skaparna av Starke man på SVT. Sedan går de vidare och besöker en nyhetsredaktion för att se vad som är dagsaktuellt. Där någonstans borde vi kunna skapa ett program som ger oss det skratt vi behöver för att stå ut med det som händer i samhället, dålig politik, och de som styr. Ett program för politisk satir på riktigt!