Sverige och behovet av att kunna försvara sig med hot om våld, eller?

Trots att Sverige är ett land om haft en flera hundra år lång tradition av fred så finns det fortfarande en stor rädsla för att vi ska dras in i krig. Trots att vi inom Miljöpartiet och Grön Ungdom i synnerhet talar om nationalstaten som social konstruktion verkar vi ibland ha svårt att inse att denna rädsla bygger på dikotomier – ett vi och dem-tänk.

Vi är rädda att någon främmande makt, några andra ska komma hit och göra oss illa. Exakt vad vi är rädda för är oftast inget vi lägger ned kraft på att fundera kring. Är vi rädda för att de ska bli våra grannar eller ta våra resurser. Ofta fastnar vi vid en rädsla att de ska förtrycka oss, störta vår demokrati och förneka oss våra mänskliga rättigheter. Dock bör vi ju lägga tid på att fundera ut motiven för detta. Då kommer vi tillbaka till att det handlar om mark eller resurser. Frågan är om ”vi” har ensamrätt på dessa, och om vår kamp för hållbar utveckling är något som gäller endast inom nationen Sverige eller inom vår kultur. 

En farlig inkonsekvens

Vi måste akta oss för inkonsekvensen kring att prata om en gränslös värld, att prata om att vi alla är bröder och systrar och i nästa andetag godkänna våld mot dem för att skydda något som vi vanligtvis ifrågasätter verkligen tillhör bara oss.

Jag tänker att vår kamp för miljömässig och social hållbarhet är gränslös, och att samma metoder som vi använder i Sverige bör användas globalt. Jag är motståndare till att denna kamp ska föras med vapen. Jag vägrar vara rädd för mina medmänniskor och legitimera våld för att skydda något som jag inte endast tillhör mig.

Kris, hot och rädsla är en röd tråd i försvarsdebatten

När vi pratar om försvarspolitik är det ganska vanligt att vi utgår från kris, hot och kaos. Vi har svårt att höja våra resonemang över att bara vara rädd, att prata om beredskapsnivåer och hotbilder. Ofta fastnar vi vid det inlärda ”vi och dem”-tänket och vi har svårt att se hur fred ska kunna garanteras utan en viss grad av våld när det kommer till att vårt samhälle är hotat.

Om vi nu, när vi trots allt har fred, har lite tid över att resonera snarare än att dra förhastade slutsatser och slänga oss med halvfärdiga tankar så bör vi fundera på vad det är vi vill försvara och till vilken gräns vi vill göra detta. Är det värt att döda andra över mark, är det värt att döda människor över naturresurser eller är det ens någonsin okej att döda andra människor? 

Det är ju lite viktigare frågor än vad vi ska göra om någon minsann vill döda alla svenskar och utföra folkmord. Vad nu motivet till det skulle vara, vilket ingen brukar kunna svara på.

Hur mycket är fred värt?

Frågan handlar ju i grund och botten om hur mycket vår strävan för fred är värd. Är det ett knippe höga ideal som någon annan bör kämpa för och som vi kan förkasta när vi blir lite rädda eller hotade? Hur kan vi då räkna med att andra ska komma till insikt, riskera sina liv och säkerhet för att skapa fred och utrota krig, om inte just vi kan tänka oss göra det när det hettar till? Ibland låter det som att vi ger upp hoppet om att det går att skapa fred.

Krig och konflikt bygger som sagt på rädslor, en rädsla främst för ”dem” och något främmande som ska komma och ta något odefinerat från oss. För att garantera fred måste vi alltså kämpa för att inte vara rädda, att vägra vara så rädd för våra medmänniskor att vi kan tänka oss skada eller döda dem. Det räcker alltså inte med att klamra sig fast vid lite vapen för att skapa denna trygghet då det sannolikt skulle öka risken att vi använder våld i brist på bättre fantasi och mod. Vi måste bygga vår trygghet på att vi på ett bra sätt kan kämpa för värden vi sätter högt och på att behålla demokrati trots att det kan finnas krafter som vill bryta upp den. 

Tro på demokrati är en tro på att alla kan förändras

Vi får inte glömma att vår tro på demokrati grundas i att vi genom diskussioner och resonemang kan skapa samförstånd, skapa insikt om att andra ibland har rätt och att det går att påverka andra att förändra sin ståndpunkt. Skulle vi inte tro på detta skulle vi sannolikt tycka en diktator som delar våra ideal är det bästa sättet att styra vårt samhälle. Om du mot förmodan tycker detta så är det ju dig vi vill försvara oss mot.

Vi måste våga tro att det går att omvända alla människor - såväl Sverigedemokrater , nazister, extrema islamister, plikttrogan ryssar - som vi nu skulle kunna tänkas vara rädda för.

För att göra en avstickare vill jag peka på när resonemang om våld som övertygande kraft krockar. AFA och andra vänsterextremister har en övertygelse att nazister går att övertyga och omvändas med ett kock stryk på stan. Att de genom att blodigt misshandlas ska komma till insikt om att de har fel. Detta medan vi alla minns vår känsla efter Utoya när en högerextremist utförde massmord på obeväpnade unga; att han måste använda våld för att bemöta våra ideer betyder att vi gör något rätt och måste fortsätta med det. Vi blev alltså stärkta av att någon tog till våld för att bemöta det vi stod för. Vi får anta att alla människor reagerar på samma sätt som oss själva.

Är det vår demokrati vi vill försvara så är det enda sättet att göra det genom att använda sig av demokratiska metoder. I värsta fall är det demokratikämparna som blir demokratins undergång genom att tumma på demokratiska principer. I händelse av en ockupation eller diktatorisk regim så är det demokratiska civilsamhället vårt främsta skydd och vår värdefullaste skatt. Det är ju dumt att anta att vi kan skydda demokratiska strukturer med ett militärt försvar som bygger på heriariki och våld, snarare än just demokrati.

Försvarspolitiken idag är ett virrvarr av motstående idéer

Idag sker stora omstruktureringar inom den svenska försvarsmakten. Forskning visar att det finns en tvetydighet – eller snarare en maktkamp inom försvarets toppskikt – kring vilka vägval som ska göras. Det finns två tydliga motstående ideer; ett invasionsförsvar eller ett insatsförsvar.

Invasionsförsvaret behövs inte då Sverige saknar en fiende

Invasionsförsvaret bygger på en tanke om att vi ska förhålla oss neutrala i konflikter, att vi med inhemsk vapenproduktion ska försäkra oss om att ha tillgång på avancerade vapen för att skydda oss mot en invasion. Här är vapenexporten en parantes för att kunna finansiera utvecklingen av dyra vapensystem. Tanken på invasionsförsvar har i stort förkastats då Sverige inte haft säkerhetspolitisk hotbild i form av en fiende i närområdet. Trots detta lever det kvar en tanke om att vi måste ha beredskap för att bli ockuperade trots att det inte varit ett realistiskt hot de senaste 17 åren enligt experter.

Inatsförsvaret har inte fått genomslag i försvarets budget

Insatsförsvaret bygger på en tanke om att vi ska kunna bidra till internationella insatser för att med våld skapa trygghet i oroshärder. Detta för att stäva konflikter så att dessa inte når vårt närområde. Det är vanligt förekommande i försvarsmaktens marknadsföring att prata om internationella insatser, samtidigt har det inte blivit någon verklighet av de stora satsningarna på Nordic Battlegroup som blev lite av en flopp. I verkligheten står de internationella insatserna för en liten del av försvarsmaktens totala budget. Så i budgetplaneringen har insatsförsvaret inte fått genomslag, utan det är fortfarande ideer på ett invasionsförsvar som lever kvar.

Framförallt är de svenska internationella insatser som ger bäst resultat de som utförs av Folke Bernadotteakademin, såsom det ickemilitära arbetet med övervakning av mänskliga rättigheter genom TIPH (Temporary International Presence in the city of Hebron). Trots detta får akademin och dess arbete bara några promille av försvarsbudgeten.

Allianser och att handla vapen ”från hyllan”
Däremot har Sverige, genom Carl Bildts politik, gått från neutralitetspolitik till en utrikespolitik som bygger på allianser såsom ett nära samarbete med NATO. Som en del i detta handlar inte försvarsmakten enbart från svenska vapenproducenter utan ”från hyllan” internationellt för att få det bästa materialet och vapensystemen till de bästa priserna. Trots att svensk vapenproduktion inte längre är prioriterat som ett självändamål i svensk säkerhetspolitik, lever vapenexporten kvar trots att detta skulle vara en parantes och ett sätt att försäkra sig om att kunna utföra den svenska neutralitetspolitiken.

Forskning visar att ickevåld är mer effektivt

Om vi vägrar låta rädslan styra, och väljer att ifrågasätta om det vi håller kärt bäst försvaras med våld och med den försvarsmakt som finns idag, så kan vi hitta fler och mer kreativa sätt att skydda oss.

I en gränslös värld är vi lika mycket människor som de som kommer från ett främmande land som möjligtvis ockuperar oss och inför en totalitär regim. Med andra ord bör vårt försvar likna hur vi skulle verka mot en diktatur som var ”inhemsk”. Dvs att vi använder liknande strategier likt de som används mot diktaturer och totalitära regimer i andra delar av världen. Enligt forskning kan vi nämligen se att ickevåldsliga kampanjer är dubbelt så effektiva att lyckas med att störta diktaturen. Framförallt ökar möjligheterna att skapa demokrati, då militärt våld och kupper ofta öppnar dörren för nytt totalitärt ledarskap.

Det är ganska vanligt förekommande att alla som upplever en konflikt anser att just deras konflikt är unik och mer komplicerad än andra konflikter, fastän det enligt forskning snarare är så att de flesta följer samma eller liknande mönster.  Vi tjänar alltså lite på att förkasta metoder som utarbetats på andra håll, i tron om att vi och vår konflikt är så himla speciell.

Den amerikanska forskaren Gene Sharpe som sammanställt handböcker för ickevåldsliga demokratirörelser runtom i världen – såsom From dictatorship to democracy som använts under den arabiska våren – talar om vikten om militär precision vid planering och utförandet av ickevåldsaktioner. Ett perspektiv han trycker tydligt på är att en stark demokrati endast kan skapa genom att starka demokratibärarare i form av föreningsliv och civilsamhälle är utförare av motståndet. Återigen kan vi inte säkerställa bevarandet av demokrati om vi försöker bevara det med hierarkiska strukturer vilket den militära organisationen är.

Sharpe råder oss dessutom att inte vara naiva när vi handskas med totalitära regimer. Vi bör akta oss för att genomföra ogenomtänkta aktioner och utan tanke på säkerheten i vår kommunikation. Därför tror jag att vi i Miljöpartiet bör prata om ett starkt civilförsvar som ett realistiskt alternativ till ett starkt militärt försvar

Ett starkt civilförsvar ökar beredskap i kris och konflikt

Genom att träna befolkningen i krisberedskap, kommunikation och underättelsearbete bygger vi upp en infrastruktur som skapar gemenskap och stärker vårt samarbete oavsett om det handlar om att motstå en ockupation eller naturkatastrof. Det finns förvånansvärt mycket som går och som behövs göras – vilket inte kräver vapen och att tränas i att dödas – som skulle ställa oss i en stark position om en kris drabbar oss. Denna beredskap skulle sannolikt minska rädslan och öka kreativiteten vilket skulle minska risken för våld ifall en kris inträffar.

Genom att befolkningen tränas i beredskap genom ett civilförsvar skapas en infrastruktur för att kunna föra en effektiv ickevåldlig motståndsrörelse mot demokratifientliga ockupationsmakter eller totalitära regimer.

Utan underkastelse och samarbete faller ockupationen

En ockupation kan aldrig pågå utan någon form av samarbete från lokalbefolkningens sida, oftast säkerställs detta genom underkastelse genom våld och hot om våld. Det är däremot sannolikt att ingen ockupationsmakt någonsin vill utföra folkmord på en hel befolkning. Om lokalbefolkningen vägrar samarbeta – dvs utför mer eller mindre aktivt ickesamarbete – så kommer ockupationen inte kunna fortgå. 

Anledningen till att jag skriver mer eller mindre aktivt ickesamarbete är att graderna kan och kanske bör variera. Det kan vara farligt att helt upphöra sitt arbete som gagnar regimen, ett alternativ är då att jobba medvetet ineffektivt eller att begå medvetna fel. Om många människor koordinerat gör detta får det stora konsekvenser för regimen som kommer ha svårt för att straffa alla, framförallt hitta bevis för att alla inte jobbar effektivt. Det kan handla om leveranser som inte kommer rätt, underättelser som förvanskas, brottslingar som inte grips. Var fantasirika och kreativa när ni tänker hur olydiga en hel befolkning kan vara!

Sammanfattning

- Min slutsats är lite den att vi bör agera på samma sätt för att skydda våra naturresurser och vår demokrati på samma sätt oavsett om vår motståndare är en ockupationsmakt eller ”inhemsk”.  Vi tar inte till våld för att skydda oss mot gruvbolagen, så varför skulle vi göra det mot en ockupationsmakt?

- Vi bör ha en konkret politik på försvarsområdet som bygger på att satsa på civilförsvaret, de framgångsrika ickemilitära internationella insater som idag genomförs av Folke Bernadotteakademin snarare än att endast kräva nedskärningar av det militära försvaret.

- Det finns idag en inkonsekvens inom försvarspolitiken där vapenexporten har en fortsatt roll fastän neutralitetspolitiken och invasionsförsvaret förkastats och ersätts med nya doktriner. I grund och botten är det dock så att försvarsmaktens arbete bygger på metoder som saknar vetenskaplig grund för att att hävdas vara de mest effektiva verktygen för ändamålet. Försvarspolitiken utgår med att våldsamma metoder behövs som ett självändamål.

- Demokrati kan endast beskyddas och underhållas av demokratiska krafter, dessa är också nödvändiga för att störta och ersätta diktaturer. Militären är hierarkisk och har antidemokratiska inslag och är därför ingen bra bärare av demokrati och därmed ineffektivt verktyg för att bekämpa diktaturer. Vårt viktigaste verktyg är civilsamhället och att bygga folkrörelser.


En sista personlig reflektion är de att jag aldrig skulle kunna värdera mitt liv högre än någon annans. Dvs jag skulle aldrig kunna ta någon annans liv för att skydda mitt eget liv eller så ytliga saker som mark/naturresurser. Mina vänner och familjs liv värderar jag såklart väldigt högt, för deras skull kan jag tänka mig att riskera mitt eget liv och säkerhet men aldrig någon annans.  Bara för att jag vägrar använda våld betyder det inte att jag skulle vara passiv inför orättvisor. 

Viktig dom: Ohörsamhet mot ordningsmakt okej om i nöd


Idag ogillades åtalet mot en person som i somras klättrade upp i ett träd i Ojnareskogen för att förhindra den uppmärksammade och omstridda avverkning av den skyddsvärda skogen. Åtalet gällde ohörsamhet mot ordningsmakt då personen vägrade klättra ned på order av polisen. Tingsrätten på Gotland är helt på det klara med att den åtalade vägrade lyda polisen, att detta var konstaterat utom varje tvivel, men att hans handlande har varit försvarligt.


Trots att den åtalade själv inte valt att yrka på nödvärn så anser tingsrätten att åklagaren heller inte lyckats bevisa att han inte gjort det. Att personen vägrat lyda polisen ska därför anses vara försvarligt agerande.

Tingsrätten skriver följande:
- Den åtalade har agerat i nöd i det att ett av rättsordningen skyddat intresse har varit utsatt för fara, skriver tingsrätten och fortsätter:
Den åtalade har begått sin gärning i syfte att undanröja den faran. 

"Utgångspunkten för tingsrättens bedömning kan alltså inte vara någon annan än att den åtalade genom sitt agerande har försökt att hindra något som var olagligt." - skriver tingsrätten i den dom du kan läsa i sin helhet här.



Viktig dom för aktivister och världsförbättrare!
Eftersom åklagaren inte har några planer på att överklaga domen kommer den vinna laga kraft. I andra rättsförhandlingar bör denna dom kunna refereras till som prejudikat. Dvs om du någonsin åtalas för ohörsamhet mot ordningsmakt finns det därmed en dom du kan basera ditt agerande på som lagligt, om du försökt stoppa något olagligt eller orätt.

Tingsrätten nämner hur brottsbalken definierar att nöd föreligger när fara hotar liv, hälsa, egendom eller annat av rättsordningen skyddat intresse. Eftersom bevisbördan ligger på åklagaren anser tingsrätten att denne måste kunna peka på att nöd inte föreligger enligt något av ovanstående. Det saknas nämligen en utredning om vilka tillstånd som faktiskt fanns, och för vilken tid de var giltiga.

I praktiken bör detta betyda:
Jag själv brukar delta i blockader vid flyktingförvaren när det sker massutvisningar till Irak. Migrationsverket anlitar bussbolag som av polisen tillåts köra utan registreringsskyltar (skriver om detta här). Vilket är olagligt. I ett sådant fall bör det gå att lagligt vägra lyda polisens order om att släppa förbi dessa bussar på trafikerade vägar då det i sig är olagligt. Självfallet bör argumentationen mot polis och rätten primärt vara att detta görs i syfte att skydda de människor som riskerar förföljelse och död om de utvisas.

Ibland utvisas människor som fortfarande har tid att överklaga, eller vars juridiska ombud har skickat in ansökan om verkställighetshinder som inte alltid hunnit behandlats. Detta bör även det vara ett skyddat intresse för rättsordningen (att ingen dom ska avkunnas innan saker överklagats och behandlats färdigt i rätten), och att det därmed är rätt och lagligt att vägra lyda polisen i syfte att undanröja hotet om utvisning. Det faller alltså på åklagaren att för varje individ på bussen som ska utvisas, bevisa att utvisningen är laglig och inte hotar dennes hälsa eller liv. Misslyckas åklagaren presentera dessa bevis eller handlingar (om så för en enda person) så bör du sannolikt frikännas utifrån denna dom i Gotlands tingsrätt.

Media: Sveriges Radio Gotland | Hela Gotland

Ickevåld och aktivism är det nya temat på bloggen

I skolan så händer mycket i mitt huvud. Det är främst mycket tankar om ickevåld, aktivism och civil olydnad som studsar runt hos mig om dagarna. Kanske inte helt ovanligt då jag läser en kurs på folkis om just fred och ickevåld. Tanken är att ge bloggen nytt liv genom att skriva av mig saker jag kommer i kontakt med på ett eller annat sätt och som rör aktivism eller ickevåld.

Min tanke är att blanda texter om teorier och strategier med praktik och det bra som sker ute i verkligheten. På många sätt saknas det mycket kunskap om teorier och strategi ute på fält när vi samlas för aktioner. Jag vill med bloggen erbjuda alla som är intresserade på kunskap och perspektiv som är tänkt att kunna användas för världsförändring.

Några saker jag tänkt blogga om och bjuda på är exempelvis; olika definitioner på ickevåld, definitionen av civil olydnad, hur kampen för Ojnareskogen är ett modernt skolboks-exempel utifrån ickevåldsteori och kanske försöka få in lite mer aktivismjuridik.

Vi får se vart texterna tar oss, men jag hoppas på läsare och särskilt av det slag som kommenterar och bidrar! 

De vita bussarnas nya betydelse

Historiskt har vi förknippat begreppet "de vita bussarna" med något gott och hedervärt inom svensk flyktingpolitik. Det var under andra världskriget som omkring 15 000 människor räddades undan tyska koncentrationsläger och kördes till Sverige i vitmålade bussar. Mångas bild av Sverige som fristad för flyktingar hänger kvar från den tiden och de vita bussarna slängs ibland upp som bevis på detta.

Verkligheten ser idag annorlunda ut. Bilden som många har av Sverige som ett land som är en fantastisk och idyllisk fristad för människor på flykt är helt falsk. För oss flyktingvänner har begreppet de vita bussarna en helt annan innebörd, som borde få varje svensk att känna skam. De vita bussarna är idag det verktyg som Migrationsverket grundar sin verksamhet med massutvisningar på. De använder sig av helt vita bussar där registreringsskyltar täckts över eller tagits bort för att anonymisera de företag som bidrar till att skicka människor till osäkra livsöden i länder såsom Irak.

Här nedan kan du se tydligt och klart hur en oregistrerad vit buss svänger in till flyktingförvaret i Sagåsen, Göteborg.


De vita bussar som förr förde människor till säkerhet undan förföljelse och konflikter har idag istället blivit de som kör iväg människor till osäkra livsöden med risk för förföljelse och död med splittrade familjer i kris som resultat.

Vård till papperslösa är att hjälpa de svaga i samhället

Kent Persson, moderaternas nya partisekreterare brukar tala sig varm om att de nya moderaternas politik utgår från att hjälpa de utsatta i samhället. Att som han brukar säga; samhället måste vara starkt där människor är svaga. Något han vill ge sken att han tagit med sig från kommunfullmäktige i Örebro där vi brukar debattera till riksdagshuset och arbetet på sin nya post.

Samtidigt kommer dubbla bud från moderaterna. Migrationsminister Tobias Billström säger till tv4 att den moderatledda regeringen inte tänker ägna sin tid åt projekt såsom att ge vård till papperslösa. Som vi i högsta grad kan peka på är en utsatt och svag grupp. Han verkar vara beredd att gå så långt som att säga upp den migrationspolitiska överenskommelsen med miljöpartiet som syftar till att humanisera svensk migrationsrätt.

Om regeringen nu inte tänker ägna sin tid åt att hjälpa de svaga och utsatta i samhället, undrar man vad de tänkte ägna sin tid i regeringen åt istället? Göra inget?


Just när det gäller vård till papperslösa måste de nya moderaterna förtydliga vad som inte stämmer. Är det så att Kent Perssons tal om att i centrum för moderaternas politik står att hjälpa den svage, eller att Tobias Billström helt enkelt inte hör till gänget av de nya moderaterna och vill i en helt annan riktning än resten av partiet.


Andra om rätt till vård för papperslösa: Jonas Bergström - Det som regeringen inte ägnar sin tid åt | Maria Ferm på SvD Brännpunkt - Uppgörelsen måste tas på allvar | Statsminister Reinfeldt till SR - Vård till papperslösa kan bli för dyrt